Det börjar.

Som förväntat ringer klockan, och med en väl invand rörelse stänger jag snabbt av den med mitt finger. Precis som vanligt då. Med en suck sneglar jag lite lätt åt min vänster, och ser de röda siffrorna skära igenom mig som renaste knivar. Hånfullt blinkar de 6:00, Det senaste jag minns var att klockan visade runt halv ett, när somnade jag egentligen? Jag känner en dov känsla i hela kroppen, och jag upplever en ovan känsla i mig. Jag försöker häva mig ur min säng, förgäves. Till synes finns inte styrkan som behövs någonstans, hur jag än kämpar. Men även om känslan, eller snarare avsaknaden av känsla var skrämmande till en början, har det växt till ett angenämt tillstånd.

"Vila", tänker jag för mig själv. Kanske är detta ett tecken. Då slår det mig. Det sinnet jag har glömt bort, helt och hållet. Min djävla hörsel. Jag hör något, men vad är det? Det låter tystat, som om det skriker efter mig, men dess patetiska försök inte riktigt når fram. Regn. Just fan, regn. Ett lätt regn. Lite lätt smattrande mot trädet utanför, likväl gräset där under. Ljudet är avslappnande. Det påminner mig återigen om att jag är ensam vaken i huset, alla andra ställer sin klockare senare än mig. Vad var det nu igen, kanske var det att jag har en tidig buss, eller att jag bara vill ha en stund för mig själv, vad vet jag?

Jag släpper mina tankar, och bara slappnar av. Regnets lugnande ljud omfamnar mig, som om det vore Gud själv som höll om mig. Kanske är det så, kanske är det en högre makt som nu, för en blott sekund väljer att ta hand om just mig, som jag så många gånger har bett om. Ett leende sprider sig över mina läppar, likväl en känsla av frid genom min kropp. Varenda muskel slappnar av. Regnet smattrar fortfarande glatt runtomkring mig. Mina ögon är fortfarande vidöppna, men jag ser ingenting. Inga siffror, ingen färg, ingenting. Inte ens mörker. Hur kan jag se ingenting egentligen? Jag försöker fokusera mina tankar, men misslyckas. Återigen lugnar regnets ljud ner mig och mina tankar skingras. Jag suckar och ser upp i Guds ansikte, och tackar honom för regnets vackra symfoni.

Klockan ringer. Klumpigt famlar jag mig fram över bordet, välter ner både glas och nässpray under processen. Efter en stund fumlande lyckas jag träffa knappen på klockan och det eländiga ljudet upphör. Jag stönar till och vrider mig om.

"Satans rygg..." mumlar jag för mig själv medan jag håller mig om ryggslutet. Det värker något kraftigt, och det tar en hel del kraft att lugna ner nerverna. Jag stönar till igen och vänder mig mot mitt vänster, och beskådar bordet, som jag nyss ställt till oreda på. Likväl lyssnar jag och hör att det rör sig i rummet bredvid. Sakta går det upp för mig.

Klockan är 6:00 och det regnar inte.