Sista

Ha överseende folk, detta skriver jag varken planerat eller spontant, jag känner väl att jag måste skriva något innan det är för sent.

Jag har varit skamligt inaktiv, jag vet. Det var hur många månader som helst sen jag sist gav er ett livstecken, en tummen upp. Men jag har inte orkat helt enkelt, inte velat bry mig. Kreativiteten har varit här hela tiden, men viljan att göra något av det är sen länge försvunnet. Den sista tiden har tagit hårt på mig, både fysiskt och psykiskt. Det ena bakslaget efter det andra har skickat mig tillbaka till en tidpunkt jag aldrig ens i mina tankar vågat återleva, en tid av mig jag alltid sörjt och hatat.

Folk, allting man någonsin tänkt på, det ända som egentligen betytt någonting är det som i slutändan kommer att förgöra en. Alltid har man förväntat sig att se att den man bryr sig om ska täcka ens rygg, förgäves. Den omtanke jag har lagt ner åt andra har jag sedan länge givit upp all hopp om att någonsin få återse, för jag tror att varken ni eller jag bryr mig längre.

Allting gör en trött nuförtiden. Varken fysiskt eller psykiskt men båda på samma gång. Jag förstår inte längre detta, hur det kunde komma till detta.

Se detta som ett avsked för denna platsen, detta projekt som misslyckades precis som allting innan det gjorde.

Hejdå, jag älskar er.

(Och för satan i helvete, detta är inte ett självmordsbrev. Bara ger bloggen det avsked den förtjänade)