Tåg

Jag ser dig idag, för första gången någonsin. Uppenbarligen har du färgat ditt hår blått, vilket säkerligen skulle ge en vettig människa lite avsmak. Men inte mig. Ditt hår fångade mitt intresse från första början och fick mig att sätta mig bredvid just dig på bussen, trots att det fanns ett flertal andra lediga platser. Till en början kollar jag inte åt ditt håll, utan låtsas som om du är bara en vanlig människa, eller att du inte ens existerar.

Du kollar likväl inte åt mitt håll, utan fortsätter att surfa på din lilla laptop. Jag suckar mentalt och drar slutsatsen att min vanliga metod med att spela svårfångad inte fungerar på en sådan tös som du. Jag vågar hastigt slänga en blick på ditt ansikte, och blir glatt överraskad. Det jag från avstånd hade tolkat som ett inte särskilt attraktivt ansikte är raka motsatsen; du är ju allt riktigt gullig du.

Jag kollar återigen hastig mot ditt hår, ditt blåa kortklippta hår. Jag tappar kontrollen över mina hjärtslag och lägger en liten stund på att lugna ner mig. Jag kan inte hjälpa mig själv, jag känner mig redan efter en blott minut otroligt förälskad i dig, och jag kämpar för att inte låta ett dumt flin sprida sig över mitt ansikte. Min mössa. Satan i helvete! Min helvetes mössa. Om det inte hade varit för min mössa hade du kunnat se att även jag har färgat hår, kanske hade det kunnat få dig att se mig för den jag är.


Jag tänker en stund, sen samlar mod och öppnar min mun,

"Riktigt gullig netbook du har där" lyckas jag få ur mig och nickar menande mot hennes dator. Jag vet inte vad jag förväntar mig för för svar, om än något.

"Vad." väser du.

"Din laptop... Jag menar-"

"Nej, varför pratar du med mig?" väser du fram innan jag hunnit avsluta min mening. Chockad som jag är vågar jag inte svara dig. Men det behövs inte, du fortsätter irriterat.

"Nej, varför du pratar med mig. Vem tror du att du är? Om jag var det minsta intresserad hade jag visat det."

Nu höjer du rösten, ställer dig upp och pekar mot mig. Jag önskar med hela mitt hjärta att jag bara kunde sjunka ner i jorden och dö, för att slippa bli dömd på detta viset.

"Hej allihopa, den här snubben stöter på mig!" skriker du så att alla i tåget hör det.

Även jag hör de andras röster, hur de skrattar och ger mig öknamn. Hur en kamerablixt slickar mitt ansikte medan en yngre tjej säger att de ska publicera bilden på Facebook för att varna andra för mig. Jag dör lite inombords när även du stämmer in i folkklungans skratt.


Hastigt vaknar jag upp ur mina tankar och vågar inte kolla mot ditt håll, jag håller tyst och kommer att stirra ut igenom fönstret på andra sidan tåget för resten av resan.


Du däremot sitter och bloggar på din lilla laptop, du skriver;

"Kära blogg, gullig kille på tåget ignorerar mig fortfarande, jag som har min söta netbook och allt."

Det börjar.

Som förväntat ringer klockan, och med en väl invand rörelse stänger jag snabbt av den med mitt finger. Precis som vanligt då. Med en suck sneglar jag lite lätt åt min vänster, och ser de röda siffrorna skära igenom mig som renaste knivar. Hånfullt blinkar de 6:00, Det senaste jag minns var att klockan visade runt halv ett, när somnade jag egentligen? Jag känner en dov känsla i hela kroppen, och jag upplever en ovan känsla i mig. Jag försöker häva mig ur min säng, förgäves. Till synes finns inte styrkan som behövs någonstans, hur jag än kämpar. Men även om känslan, eller snarare avsaknaden av känsla var skrämmande till en början, har det växt till ett angenämt tillstånd.

"Vila", tänker jag för mig själv. Kanske är detta ett tecken. Då slår det mig. Det sinnet jag har glömt bort, helt och hållet. Min djävla hörsel. Jag hör något, men vad är det? Det låter tystat, som om det skriker efter mig, men dess patetiska försök inte riktigt når fram. Regn. Just fan, regn. Ett lätt regn. Lite lätt smattrande mot trädet utanför, likväl gräset där under. Ljudet är avslappnande. Det påminner mig återigen om att jag är ensam vaken i huset, alla andra ställer sin klockare senare än mig. Vad var det nu igen, kanske var det att jag har en tidig buss, eller att jag bara vill ha en stund för mig själv, vad vet jag?

Jag släpper mina tankar, och bara slappnar av. Regnets lugnande ljud omfamnar mig, som om det vore Gud själv som höll om mig. Kanske är det så, kanske är det en högre makt som nu, för en blott sekund väljer att ta hand om just mig, som jag så många gånger har bett om. Ett leende sprider sig över mina läppar, likväl en känsla av frid genom min kropp. Varenda muskel slappnar av. Regnet smattrar fortfarande glatt runtomkring mig. Mina ögon är fortfarande vidöppna, men jag ser ingenting. Inga siffror, ingen färg, ingenting. Inte ens mörker. Hur kan jag se ingenting egentligen? Jag försöker fokusera mina tankar, men misslyckas. Återigen lugnar regnets ljud ner mig och mina tankar skingras. Jag suckar och ser upp i Guds ansikte, och tackar honom för regnets vackra symfoni.

Klockan ringer. Klumpigt famlar jag mig fram över bordet, välter ner både glas och nässpray under processen. Efter en stund fumlande lyckas jag träffa knappen på klockan och det eländiga ljudet upphör. Jag stönar till och vrider mig om.

"Satans rygg..." mumlar jag för mig själv medan jag håller mig om ryggslutet. Det värker något kraftigt, och det tar en hel del kraft att lugna ner nerverna. Jag stönar till igen och vänder mig mot mitt vänster, och beskådar bordet, som jag nyss ställt till oreda på. Likväl lyssnar jag och hör att det rör sig i rummet bredvid. Sakta går det upp för mig.

Klockan är 6:00 och det regnar inte.