Sista

Ha överseende folk, detta skriver jag varken planerat eller spontant, jag känner väl att jag måste skriva något innan det är för sent.

Jag har varit skamligt inaktiv, jag vet. Det var hur många månader som helst sen jag sist gav er ett livstecken, en tummen upp. Men jag har inte orkat helt enkelt, inte velat bry mig. Kreativiteten har varit här hela tiden, men viljan att göra något av det är sen länge försvunnet. Den sista tiden har tagit hårt på mig, både fysiskt och psykiskt. Det ena bakslaget efter det andra har skickat mig tillbaka till en tidpunkt jag aldrig ens i mina tankar vågat återleva, en tid av mig jag alltid sörjt och hatat.

Folk, allting man någonsin tänkt på, det ända som egentligen betytt någonting är det som i slutändan kommer att förgöra en. Alltid har man förväntat sig att se att den man bryr sig om ska täcka ens rygg, förgäves. Den omtanke jag har lagt ner åt andra har jag sedan länge givit upp all hopp om att någonsin få återse, för jag tror att varken ni eller jag bryr mig längre.

Allting gör en trött nuförtiden. Varken fysiskt eller psykiskt men båda på samma gång. Jag förstår inte längre detta, hur det kunde komma till detta.

Se detta som ett avsked för denna platsen, detta projekt som misslyckades precis som allting innan det gjorde.

Hejdå, jag älskar er.

(Och för satan i helvete, detta är inte ett självmordsbrev. Bara ger bloggen det avsked den förtjänade)

Kallt

Okej, nu bestämmer jag mig. I morse vaknade jag stelfrusen, alltså riktigt, riktigt stelfrusen. Termostaten låg på under 20 grader, och jag kände mig ännu lägre än så. Då ska det även sägas att jag sov(er) topless med endast shorts. Och inget jävla täcke. Resten räknar ni nog ut själva, total jävla hypotermi. Självklart måste jag ändra något nu, lite varmare måste jag allt sova. Mjukisbyxor, långärmad Tshirt och strumpor ska nog göra susen.

Men då undrar jag, kan man köpa sådana där pyjamasar med fötter på? Ser ju grymt sköna ut, även fast risken är oroväckande hög att man brinner upp i dem.

Eller om man skall tro på Family Guy: Man blir 'Electric Man'.

Logik

Jag tänkte lite, faktiskt. Liksom, ibland händer saker man inte förväntat sig. Jag har den vanan att jag accepterar dessa händelser för vad de är, och låter de senare växa ut i fred för att kunna nå all sin potential.

Dock finns det de (jag kollar på er; forskare och matematiker) som hellre väljer att analysera ner alla dessa händelser så djupt att de i sig tappar sin mening. Denna process har jag aldrig förstått. Något roligt händer, och man gläds av det. Men man gläds inte för att man förstår det, man gläds för att det hände. Det händer att dessa till synes glada företeelser tappar sitt symboliska värde när de blir analyserade, vilket får mig att tänka.

Var vi någonsin menade att förstå?

Något så simpelt som kärlek till exempel. En känsla som är något himmelskt (eller helvetiskt för vissa) utan att vi egentligen förstår den. Vi blir bara så lyckliga i själen av själva känslan. Men sen när någon socionom kommer förbi oss och beskriver att det vi upplever är en blandning mellan hormoner och en fysisk (läs: djurisk) attraktion. Det ville vi ju inte veta, vi hade ju det så bra. Innebär det att våra känslor endast är djuriska; en biologisk slump? Vi trodde ju att det var våra själar som var i harmoni med varandra, och inte bara en slump.

Vi är inte droppar i havet, vi människor. Vi är alla individer, och potentialerna är gränslösa. Inte precis som de som endast tycker att vi är en del av en ständigt växande population, utan egentlig mening. Vi tycker inte så, nej, det gör vi inte.

För vet ni vad. Ni som läser detta, och håller med mig, är precis som jag. Vi är rebeller. Inte bundna av de naturvetenskapliga eller samhällsmässiga lagar andra människor byggt upp för att hålla inne våran kreativitet och styrka. Tag min hand och vi kan riva denna logikens mur de har byggt upp för att stänga inne oss.

Ta min hand, och låt oss bränna denna logikens värld.

It doesn't need to make sense!

<3

The past was just practice

Notis

Inga nya texter igår, idag eller de närmaste dagarna.

Ni ser, jag har inget konkret material redo att arbeta vidare med. Dock har jag en idé, som tyvär dock med största säkerhet inte lämpar sig för detta formatet.

Kuriosa: Idag gick jag och la mig vid 0:30, gick upp vid 6:30, hade övning med Hemvärnet från klockan 7:45 till 20:50, alltså över 13 timmar i sträck. Utan att gå på toa en endaste gång också. Plus 5 timmars excersis, skjut mig.

Tårar.

I tristessen väljer jag att spela lite spel, ett spel om andra världskriget faktiskt. Detta är inte helt ovanligt att jag gör när det inte finns bättre saker att göra, för erkänn, värre tidsfördriv finns. Och idag väljer jag att köra en bana i slutstriderna i Berlin, som en sovjetisk soldat. Jag har spelat denna banan innan, det är precis så att jag kommer att bli överraskad.

Med snabba fingrar styr jag den unge Dmitrij Petrenko igenom en brinnande byggnad, strax bakom mitt befäl. Framför skriker han barskt ut lovsånger om mina bedrifter i Stalingrad tidigare i spelet, och jag rodnar. Det slaget var en enkel match, och nu lyfts jag till skyarna för det. Inte ens när jag kravlar igenom rökfyllda korridorer förlorar jag mitt leende, jag vet precis hur denna striden ska sluta. Till slut kan jag resa mig igen, och med min k-pist i hand inspekterar jag rummet. Döda landsmän ligger runtomkring mig, och mitt befäl skriker i vrede medan han slår sönder ett fönster med sina bara händer. Kanske borde jag stötta honom, men i min tystnad känner jag vrede och hat för tyskarna. De som invaderat mitt land och mördat mina landsbröder.

Plötsligt faller sergeanten till marken, jag och de andra soldaterna likadant. Utanför oss går en tysk patrull förbi, och jag låter dem, mumlades svordomar, gå ur vägen. Efter de passerat ställer jag mig upp och kikar ut ur det trasiga fönstret. Därifrån ser jag en ensam tysk officer, en kvinna, stå mitt i gatan med pistol i hand. Utan tvekan sparkar jag ner ytterdörren och avlossar en dödlig skottsalva mot henne.

Jag förväntar mig att få se kulorna vina igenom henne, se lite lågupplöst blod spruta och se hennes digitala kropp försvinna från banan. Men icke. Kulorna vrids igenom hennes kropp med ett smärtsamt ljud, jag ser att hon faller omkull, sittandes på huk. Med en serie smärtsamma stön ligger hon i fosterställning mitt i gatan. Jag är som chockad. Sakta inser jag att kulorna har punkterat hennes lungor, och att hon fortfarande är vid liv. Mina kamrater stirrar på mig ett tag, sen springer ut igenom dörren.

På vägen ut knuffar de alla mig, krigshjälten. De knuffar till mig så hårt att jag till nära på ramlar omkull, och jag kan höra hur vissa av dem viskar glåpord. Men jag rör mig inte. Jag fortsätter bara att stirra blint framför mig, på den kvinnan jag nyss sköt. Hon som nu ligger stilla i mitten av gatan, och mina kamrater som nu sitter bredvid henne och tar hennes puls. Nu ser jag fler människor komma fram, folk som gömt sig i husen. De springer ut några meter, sen stannar och precis som jag endast stirrar på den blodiga högen framför dem. Sen vänder de sig mot mig. Jag känner deras blickar borra igenom mitt hjärta. De gråter.

En liten pojke springer mot kvinnan, då en man stoppar honom. Jag hör pojken kvida efter sin mamma, och jag hör mannen försöka trösta honom. De nämner mig inte, men när den lille pojken kollar på mig brister jag i tusen bitar. Jag håller fortfarande mitt vapen, fortfarande fingret på avtryckaren. Jag ser hur hela folkmassorna vänder sig emot mig, likväl mina kamrater. Men de bär ingen uniform längre. Endast sina vardagliga kläder bär de, likväl gör de tyska soldaterna, eller de civila, vad jag nu kan kalla dem. De stirrar alla på mig. Blodet från kvinnan har runnit nedför gatan, och vidrör nu mina kängor, och jag känner värmen, en värme jag endast upplever som kyla.

Jag ser kvinnan igen, dock ingen uniform längre, utan endast en vacker klänning, nu röd av hennes blod. Pistolen som jag såg finns inte kvar, nu finns endast ett litet paket, med hennes sons namn på. Inga tankar rusar igenom min hjärna, mitt hjärta slår inte ens igen. Jag kan inte greppa situationen, mina handlingar. Jag hör folksamlingen gråta ut saker som "Du dödade henne..", men inte ens då förstår jag. Stum med vapnet i mina händer står jag kvar, fortfarande siktades mot platsen där kvinnan dog.

Jag förstår inte, inte förrän jag hör den lille pojkens röst viska; "Du dödade min mamma."

Då ser jag klart, inga människor står runt henne, ingen liten pojke som klandrar mig. Endast en död kvinna som jag tog livet av. Eller, inte kvinna, en tjej i min egna ålder vars klänning är färgad rött av blod. Det som sticker ut är hennes hår, hennes vackra blåa hår.


Jag slänger handkontrollen i väggen, och stänger i panik av min TV. Då faller jag på knän, i tårar. Tårarna bara rinner, och jag kan inte hindra dem längre. De blöter ner min tröja, mitt golv likväl min själ. Men jag bryr mig inte. Jag bara gråter.

Gråter för att jag har dödat en människa.

Tåg

Jag ser dig idag, för första gången någonsin. Uppenbarligen har du färgat ditt hår blått, vilket säkerligen skulle ge en vettig människa lite avsmak. Men inte mig. Ditt hår fångade mitt intresse från första början och fick mig att sätta mig bredvid just dig på bussen, trots att det fanns ett flertal andra lediga platser. Till en början kollar jag inte åt ditt håll, utan låtsas som om du är bara en vanlig människa, eller att du inte ens existerar.

Du kollar likväl inte åt mitt håll, utan fortsätter att surfa på din lilla laptop. Jag suckar mentalt och drar slutsatsen att min vanliga metod med att spela svårfångad inte fungerar på en sådan tös som du. Jag vågar hastigt slänga en blick på ditt ansikte, och blir glatt överraskad. Det jag från avstånd hade tolkat som ett inte särskilt attraktivt ansikte är raka motsatsen; du är ju allt riktigt gullig du.

Jag kollar återigen hastig mot ditt hår, ditt blåa kortklippta hår. Jag tappar kontrollen över mina hjärtslag och lägger en liten stund på att lugna ner mig. Jag kan inte hjälpa mig själv, jag känner mig redan efter en blott minut otroligt förälskad i dig, och jag kämpar för att inte låta ett dumt flin sprida sig över mitt ansikte. Min mössa. Satan i helvete! Min helvetes mössa. Om det inte hade varit för min mössa hade du kunnat se att även jag har färgat hår, kanske hade det kunnat få dig att se mig för den jag är.


Jag tänker en stund, sen samlar mod och öppnar min mun,

"Riktigt gullig netbook du har där" lyckas jag få ur mig och nickar menande mot hennes dator. Jag vet inte vad jag förväntar mig för för svar, om än något.

"Vad." väser du.

"Din laptop... Jag menar-"

"Nej, varför pratar du med mig?" väser du fram innan jag hunnit avsluta min mening. Chockad som jag är vågar jag inte svara dig. Men det behövs inte, du fortsätter irriterat.

"Nej, varför du pratar med mig. Vem tror du att du är? Om jag var det minsta intresserad hade jag visat det."

Nu höjer du rösten, ställer dig upp och pekar mot mig. Jag önskar med hela mitt hjärta att jag bara kunde sjunka ner i jorden och dö, för att slippa bli dömd på detta viset.

"Hej allihopa, den här snubben stöter på mig!" skriker du så att alla i tåget hör det.

Även jag hör de andras röster, hur de skrattar och ger mig öknamn. Hur en kamerablixt slickar mitt ansikte medan en yngre tjej säger att de ska publicera bilden på Facebook för att varna andra för mig. Jag dör lite inombords när även du stämmer in i folkklungans skratt.


Hastigt vaknar jag upp ur mina tankar och vågar inte kolla mot ditt håll, jag håller tyst och kommer att stirra ut igenom fönstret på andra sidan tåget för resten av resan.


Du däremot sitter och bloggar på din lilla laptop, du skriver;

"Kära blogg, gullig kille på tåget ignorerar mig fortfarande, jag som har min söta netbook och allt."