Tåg

Jag ser dig idag, för första gången någonsin. Uppenbarligen har du färgat ditt hår blått, vilket säkerligen skulle ge en vettig människa lite avsmak. Men inte mig. Ditt hår fångade mitt intresse från första början och fick mig att sätta mig bredvid just dig på bussen, trots att det fanns ett flertal andra lediga platser. Till en början kollar jag inte åt ditt håll, utan låtsas som om du är bara en vanlig människa, eller att du inte ens existerar.

Du kollar likväl inte åt mitt håll, utan fortsätter att surfa på din lilla laptop. Jag suckar mentalt och drar slutsatsen att min vanliga metod med att spela svårfångad inte fungerar på en sådan tös som du. Jag vågar hastigt slänga en blick på ditt ansikte, och blir glatt överraskad. Det jag från avstånd hade tolkat som ett inte särskilt attraktivt ansikte är raka motsatsen; du är ju allt riktigt gullig du.

Jag kollar återigen hastig mot ditt hår, ditt blåa kortklippta hår. Jag tappar kontrollen över mina hjärtslag och lägger en liten stund på att lugna ner mig. Jag kan inte hjälpa mig själv, jag känner mig redan efter en blott minut otroligt förälskad i dig, och jag kämpar för att inte låta ett dumt flin sprida sig över mitt ansikte. Min mössa. Satan i helvete! Min helvetes mössa. Om det inte hade varit för min mössa hade du kunnat se att även jag har färgat hår, kanske hade det kunnat få dig att se mig för den jag är.


Jag tänker en stund, sen samlar mod och öppnar min mun,

"Riktigt gullig netbook du har där" lyckas jag få ur mig och nickar menande mot hennes dator. Jag vet inte vad jag förväntar mig för för svar, om än något.

"Vad." väser du.

"Din laptop... Jag menar-"

"Nej, varför pratar du med mig?" väser du fram innan jag hunnit avsluta min mening. Chockad som jag är vågar jag inte svara dig. Men det behövs inte, du fortsätter irriterat.

"Nej, varför du pratar med mig. Vem tror du att du är? Om jag var det minsta intresserad hade jag visat det."

Nu höjer du rösten, ställer dig upp och pekar mot mig. Jag önskar med hela mitt hjärta att jag bara kunde sjunka ner i jorden och dö, för att slippa bli dömd på detta viset.

"Hej allihopa, den här snubben stöter på mig!" skriker du så att alla i tåget hör det.

Även jag hör de andras röster, hur de skrattar och ger mig öknamn. Hur en kamerablixt slickar mitt ansikte medan en yngre tjej säger att de ska publicera bilden på Facebook för att varna andra för mig. Jag dör lite inombords när även du stämmer in i folkklungans skratt.


Hastigt vaknar jag upp ur mina tankar och vågar inte kolla mot ditt håll, jag håller tyst och kommer att stirra ut igenom fönstret på andra sidan tåget för resten av resan.


Du däremot sitter och bloggar på din lilla laptop, du skriver;

"Kära blogg, gullig kille på tåget ignorerar mig fortfarande, jag som har min söta netbook och allt."