Tårar.

I tristessen väljer jag att spela lite spel, ett spel om andra världskriget faktiskt. Detta är inte helt ovanligt att jag gör när det inte finns bättre saker att göra, för erkänn, värre tidsfördriv finns. Och idag väljer jag att köra en bana i slutstriderna i Berlin, som en sovjetisk soldat. Jag har spelat denna banan innan, det är precis så att jag kommer att bli överraskad.

Med snabba fingrar styr jag den unge Dmitrij Petrenko igenom en brinnande byggnad, strax bakom mitt befäl. Framför skriker han barskt ut lovsånger om mina bedrifter i Stalingrad tidigare i spelet, och jag rodnar. Det slaget var en enkel match, och nu lyfts jag till skyarna för det. Inte ens när jag kravlar igenom rökfyllda korridorer förlorar jag mitt leende, jag vet precis hur denna striden ska sluta. Till slut kan jag resa mig igen, och med min k-pist i hand inspekterar jag rummet. Döda landsmän ligger runtomkring mig, och mitt befäl skriker i vrede medan han slår sönder ett fönster med sina bara händer. Kanske borde jag stötta honom, men i min tystnad känner jag vrede och hat för tyskarna. De som invaderat mitt land och mördat mina landsbröder.

Plötsligt faller sergeanten till marken, jag och de andra soldaterna likadant. Utanför oss går en tysk patrull förbi, och jag låter dem, mumlades svordomar, gå ur vägen. Efter de passerat ställer jag mig upp och kikar ut ur det trasiga fönstret. Därifrån ser jag en ensam tysk officer, en kvinna, stå mitt i gatan med pistol i hand. Utan tvekan sparkar jag ner ytterdörren och avlossar en dödlig skottsalva mot henne.

Jag förväntar mig att få se kulorna vina igenom henne, se lite lågupplöst blod spruta och se hennes digitala kropp försvinna från banan. Men icke. Kulorna vrids igenom hennes kropp med ett smärtsamt ljud, jag ser att hon faller omkull, sittandes på huk. Med en serie smärtsamma stön ligger hon i fosterställning mitt i gatan. Jag är som chockad. Sakta inser jag att kulorna har punkterat hennes lungor, och att hon fortfarande är vid liv. Mina kamrater stirrar på mig ett tag, sen springer ut igenom dörren.

På vägen ut knuffar de alla mig, krigshjälten. De knuffar till mig så hårt att jag till nära på ramlar omkull, och jag kan höra hur vissa av dem viskar glåpord. Men jag rör mig inte. Jag fortsätter bara att stirra blint framför mig, på den kvinnan jag nyss sköt. Hon som nu ligger stilla i mitten av gatan, och mina kamrater som nu sitter bredvid henne och tar hennes puls. Nu ser jag fler människor komma fram, folk som gömt sig i husen. De springer ut några meter, sen stannar och precis som jag endast stirrar på den blodiga högen framför dem. Sen vänder de sig mot mig. Jag känner deras blickar borra igenom mitt hjärta. De gråter.

En liten pojke springer mot kvinnan, då en man stoppar honom. Jag hör pojken kvida efter sin mamma, och jag hör mannen försöka trösta honom. De nämner mig inte, men när den lille pojken kollar på mig brister jag i tusen bitar. Jag håller fortfarande mitt vapen, fortfarande fingret på avtryckaren. Jag ser hur hela folkmassorna vänder sig emot mig, likväl mina kamrater. Men de bär ingen uniform längre. Endast sina vardagliga kläder bär de, likväl gör de tyska soldaterna, eller de civila, vad jag nu kan kalla dem. De stirrar alla på mig. Blodet från kvinnan har runnit nedför gatan, och vidrör nu mina kängor, och jag känner värmen, en värme jag endast upplever som kyla.

Jag ser kvinnan igen, dock ingen uniform längre, utan endast en vacker klänning, nu röd av hennes blod. Pistolen som jag såg finns inte kvar, nu finns endast ett litet paket, med hennes sons namn på. Inga tankar rusar igenom min hjärna, mitt hjärta slår inte ens igen. Jag kan inte greppa situationen, mina handlingar. Jag hör folksamlingen gråta ut saker som "Du dödade henne..", men inte ens då förstår jag. Stum med vapnet i mina händer står jag kvar, fortfarande siktades mot platsen där kvinnan dog.

Jag förstår inte, inte förrän jag hör den lille pojkens röst viska; "Du dödade min mamma."

Då ser jag klart, inga människor står runt henne, ingen liten pojke som klandrar mig. Endast en död kvinna som jag tog livet av. Eller, inte kvinna, en tjej i min egna ålder vars klänning är färgad rött av blod. Det som sticker ut är hennes hår, hennes vackra blåa hår.


Jag slänger handkontrollen i väggen, och stänger i panik av min TV. Då faller jag på knän, i tårar. Tårarna bara rinner, och jag kan inte hindra dem längre. De blöter ner min tröja, mitt golv likväl min själ. Men jag bryr mig inte. Jag bara gråter.

Gråter för att jag har dödat en människa.