Logik

Jag tänkte lite, faktiskt. Liksom, ibland händer saker man inte förväntat sig. Jag har den vanan att jag accepterar dessa händelser för vad de är, och låter de senare växa ut i fred för att kunna nå all sin potential.

Dock finns det de (jag kollar på er; forskare och matematiker) som hellre väljer att analysera ner alla dessa händelser så djupt att de i sig tappar sin mening. Denna process har jag aldrig förstått. Något roligt händer, och man gläds av det. Men man gläds inte för att man förstår det, man gläds för att det hände. Det händer att dessa till synes glada företeelser tappar sitt symboliska värde när de blir analyserade, vilket får mig att tänka.

Var vi någonsin menade att förstå?

Något så simpelt som kärlek till exempel. En känsla som är något himmelskt (eller helvetiskt för vissa) utan att vi egentligen förstår den. Vi blir bara så lyckliga i själen av själva känslan. Men sen när någon socionom kommer förbi oss och beskriver att det vi upplever är en blandning mellan hormoner och en fysisk (läs: djurisk) attraktion. Det ville vi ju inte veta, vi hade ju det så bra. Innebär det att våra känslor endast är djuriska; en biologisk slump? Vi trodde ju att det var våra själar som var i harmoni med varandra, och inte bara en slump.

Vi är inte droppar i havet, vi människor. Vi är alla individer, och potentialerna är gränslösa. Inte precis som de som endast tycker att vi är en del av en ständigt växande population, utan egentlig mening. Vi tycker inte så, nej, det gör vi inte.

För vet ni vad. Ni som läser detta, och håller med mig, är precis som jag. Vi är rebeller. Inte bundna av de naturvetenskapliga eller samhällsmässiga lagar andra människor byggt upp för att hålla inne våran kreativitet och styrka. Tag min hand och vi kan riva denna logikens mur de har byggt upp för att stänga inne oss.

Ta min hand, och låt oss bränna denna logikens värld.

It doesn't need to make sense!